
Levnadskonsten är en faktor som påverkar mitt val av konstnärligprocess. Jag väljer att inte jobba bara konceptuellt, helt enkelt för att det blir så jävla tråkigt. även om jag tänker med min matematiska, manliga del av hjärnan att denna konst skulle vara mer effektiv i att politisk påverka saker och framföra en tanke. Samtidigt känner jag och anar med min intuitiva, konstnärliga och kvinnliga sida att publiken är mer mottaglig för en konst där handen som skapat lyser igenom, där vi tydligt ser att det är inte en reklampelare, vi ser att det är någonting annat, vi se att det är konst.
Mitt konstnärskap är en ständig balansgång mellan återanvändande och att genom att skapa själv och visa vem jag är. Detta har jag tidigare jobba med genom teckning. Att teckna av reklambilder ur tidningen och sätta dessa bredvid bilder från verkligheten. Ett exempel på detta är väggmålningen i trapphuset på fjärde våningen på konstakademin i Bergen. Där halva bilden består av mina händer, tecknade på frihand ur verkligheten, tvinnandes en lite pappers eller tygbit. Medan andra halvan av bilden består av en reklam- annons för en ny SAAB-modell.
Jag tycker att detta jämförande och balanserande av verklighet och bild, hand och maskin, skapande och återanvändande skapar intressanta spänningsfält. Och jag anser att teckningen för fram detta på ett intressant vis.
Jag läser om konst och Utopism. Ordet om i sig själv ocks representerar sin motsats. En ö som inte finns. Konstnärerna vänder utopismen ryggen för att det är för mycket förknippat med modernism och statssocialism. Jag ser runt om mig, på många ställen ser jag utopier, någon siktar mot det omöjliga, de når så klart inte hela vägen fram men ofta en bra bit. Om vi gömmer oss under täcket och virar in oss riktigt hårt i lakanen och tänker: There is no alternative to the present order of society. Då finns det inte heller det. Då är vi slavar under neo-liberalismen. Men om vi försöker, vilket många av oss gör att skapa ett bättre samhälle, med en utopi som mål och börjar med att förändra de mycket små saker vi själva gör på ett dåligt vis, då är vi inte helt förslavade, vi är fria i tanken.
Den relationella konsten har sedan på början av 2000-talet vidareutvecklats genom att fråga sig: Vi skapar relationer mellan människor men hur på verkar detta dom? Vad är det vi som konstnärer gör med samhället? Det gör konsten ganska politisk. Konstnärens roll är inte längre att försöka flytta konsten gränser, och se konsten som en reflektion av samhället isolerad från samhället. Det är istället att inse att konstnären är en medskapare av samhället.