”Mitt rum” Lydgalleriet Bergen 2007

Social interaktion, installation
Rivningshus, människor, tejp, musik, tyg, böcker, blommor, mat, öl, stolar, videoskärm. 6x8x3m, 2 veckorfoto: Lene Baadsvig Ørmen

Det er en god forestillning, at du bor her, og at jeg egentlig ikke kjenner deg men at jeg er på besøk likevel. Det hele er meget realistisk det kunne nesten hvert virkelig.

Det handlar om att skapa ett rum. Ett rum som är offentligt samtidigt som det är privat. Ett vardagsrum som samtidigt är ett rum för socialkonst i ett galleri. Det finns inget strikt koncept för att beskriva vad rummet handlar om och hur det skall användas. Är rummet på riktigt det jag vill att det skall vara, eller är det en avbildning, en skiss i konstvärlden för något jag vill skapa i verkligheten?

Ibland skulle jag vilja skapa något som ska finnas ”på riktigt” och inte bara under en vecka i ett galleri. Men vad är det som säger att någonting som är ”för evigt” är mer värt en det som bar finns här och nu.

”Välkommen in”, ”slå er ner”, ”vill ni ha lite kaffe”. Känn av stämningen. ”vill ni se en liten film”, ”visst är det ett fantastiskt hus”, ”har ni set våra postkort, varje person i klassen har gjort ett eget”. Sen kommer nästan alla samtal igång och det är bara att improvisera på samma vis som vi gör i alla samtal. Om samtalen stannar av är det bara att kasta in något, ett påstående, en fråga en teckning eller en liten kortfilm.

Jag sitter och skriver detta i väntan på att någon skall komma hit. Alla stannar upp utanför rummet och tittar in, (utom en treårig pojke som sprang rakt in). Jag måste bjuda in dom ”välkomna in”, ”vill ni ha en kopp kaffe”. Och ungefär hälften av gästerna frågar: ”bor du här?”. Jag svarar nej, men inte helt utan att tveka. På sätt och vis är det just det de handlar om. Var är ett hem, är det där man sover? I så fall bor jag inte här. Men om hemmet är där man spenderar den största delen av sin lediga tid, och dit man helst går när man varit ute på stan eller på en promenad, så ja, jag bor här. Om hemmet är en privat sfär dit bara inbjuda gester får komma, så nej jag bor inte här. Men om hemmet är ett rum där vi trivs och känner oss avslappnade och alla är välkomna så länge dom är trevliga, så ja detta är mitt hem. Ju mer vi bygger in oss för att få trygghet, ju mer bygger vi in oss själva i ett fängelse av ensamhet. Det finns lika många sätt att bo som det finns hushåll, eller kanske t.o.m. lika många som det finns människor
Vi kan välja att hyra en lägenhet eller vi kan välja att ockupera ett hus. Vi kan välja att följa lagen eller bryta mot den. Men hur vi en gör så är vi ansvariga för våra handlingar.

Det är inte koncept konst med en mening jag jobbar med. Alla mina verk handlar om allt jag tycker och därför är allt jag skriver relevant för alla mina verk. Mitt projekt är mitt liv.

Varje besökare skall får en unik upplevelse. Så är ju också fallet med all konst, i och med att verken speglas i våra egna upplevelser och filtreras genom våra värderingar och förutfattade meningar om konst, världen och oss själva. Men det kan vara lätt att glömma bort för: ”vi ser ju samma tavla, alltså borde vi få samma upplevelse”. Jag vill understryka detta genom att visa olika saker till varje person.

Performance konst har alltid varit den konstart som varit mest politisk. Den växte fram som en reaktion på efterkrigstidens expanderande kommersialism. Den var också en anti-institutionell rörelse som protesterade mot den traditionella konsten på konstakademierna. ”We must become preoccupied with and even dazzed by space and objects of our everyday life”. ”It’s important to declare as art the total event, comprising noise/ object/ movment/ color, and psychology”, Kaprow 1968.

Jag strävar efter att hamna i en form att kommunikation som är nästa obefintlig i vår kultur. Den när man börjar prata med en okänd person på bussen, gatan, osv. De ända gångerna när vi i (Sverige och Norge) pratar med okända och nästa de enda gånger vi umgås helt utan mening eller mål är när vi dricker öl. Vi har också druckit mycket öl i mitt rum. Under en viss period var installationen ett socialrealistiskt dokument över en social grupps påtvingade dekadens och substans missbruk. Jag vill vara social och öl serveringen drar ju helt klart mer folk men samtidigt så bli det ju inte så intressant. Gästerna känner till reglerna på en fest och de glömmer helt enkelt bara bort att de befinner sig i ett galleri och inte en bar och inget nytt eller spännande inträffar.

Konsten är vad som händer i våra hjärnor när vi ser den. I mitt sociala konstverk är konsten det som händer i publikens hjärnor, först i mötet med rummet, sen i mötet med mig och sedan också i mina reaktioner på publiken och i vår dialog. Konstverket blir totalt olika för varje betraktare. Den kan därför nästan bara kritiseras subjektivt och i kritiken måste det också finnas en självkritik av kritikerns eget deltagande.
Detta eftersom det enda som kan kritiseras är mötet mellan ”dig” och mig. Det går ju också att försöka kritisera konstverkets utifrån, som koncept eller via dokumentation eller text om verket. Men då har kritikern totalt missförstått vad det är jag vill uppnå.

Jag vill möta en publik direkt. Mötet mellan människor är ju den högsta konstarten. Den kräver att vi är helt närvarande i situationen, vi kan inte tänka jag kan alltid titta vidare nästa vecka, du måste vara där och då.

Förra veckan träffade jag en Röda korset värvade på Torgalmenningen. Han berättade om att biståndsarbete dom gjorde i Afrika. Och det finaste han berättade var att när dom drog vatten ledningar ner från bergsjöarna till byarna, för att befolkningen skulle slippa att gå flera timmar för att hämta vatten. Men dom drog inte in vattnet i husen, utan ställde istället en vatten post mitt i byn. Detta var ett medvetet val därför att i tusentals år har vatten hålet varit en naturlig mötesplats för människor. Vatten behöver vi varje dag, socialt utbyte behöver vi varje dag.
Idag har vi i västvärlden inte bara vatten in i lägenheten. Vi har också radio, tv, el, värme, telefon, Internet. Vi har fortfarande inte allt vi behöver direkt till vår Tv-fåtölj. Vi måste fortfarande gå ut för att handla mat och för att utföra vårat arbete. Men vid varje rationalisering vi gör för att få vårt liv enklare så glömmer vi bort att vi måste som människor lösa små problem varje dag för att vi inte skall bli deprimerade.
Människa är en varelse som varje dag måste stöta på små problem och sedan lösa dom, för att kunna vara lycklig.